Då var det dags att sammanfatta det här äventyret. Jag åkte ner med den något naiva förhoppningen att se ett samhälle sprudlande av allmänningar, gåvoekonomier och radikala politiska strömningar i krisens spår. Men det verkar vara så, rent krasst, att det inte finns några som helst fördelar att försöka bygga en ekonomi på delande och frivillighet under en ekonomisk kris. Något hopplöst för Grekerna, men desto hoppfullare för oss som ännu inte befinner oss i skuldsättningens avgrund.

De som är politiskt apatiska innan krisen, försoffade av tvreklam och prylfixering förvandlas inte till hjärtklappande revolutionärer när deras bekvämligheter försvinner, snarare infinner sig apatin eller högerextremism. I de delar där det fanns brist på reel solidaritet i vänstern innan, försvinner inte för att det blir kris. I krisen behöver aktivister och sociala innovatörer lägga mycket kraft bara för att överleva, både försäljningsmässigt, men också för att hålla den växande fascismen tillbaka. Och även om man lyckas organisera sig, bildar ett nytt parti och röstar in det i parlamentet, alltså allt enligt handboken, så hjälper det ändå inte när pengarna är slut och lånen ska in. Man förstår att många tycker att det är tufft, för det är tufft. Självmordsfrekvensen är rekordhög, drogmissbruket ökar och i Athens stadsparker har parkförvaltningen totalt retirerat, istället är de fulla av tält, även mitt på vintern där de hemlösa bor i stanken av misär och avföring.

Men jag har ändå besökt vissa ljusglimtar, som när vi besökte den ockuperade teatern och gick på fri föreställning innan vi skulle hem. Lokalen var fylld till bredden av människor och tobaksrök. Det var politisk teater, och även om vi inte förstod Grekiskan så kunde vi förstå frustrationen mot politikerna, kapitalismen och att ”välgörenhet” skulle vara lösningen. Föreställningen kostade ingenting, istället skickades en stövel runt efter föreställningen där man kunde lägga i pengar. En fantastisk show och en helt ny innebörd för begreppet fri kultur.

Ett möte jag missade på grund av utebliven tidsomställning på min dator var den sociala entreprenörsinkubatorn ImpactHub som Vassilis tipsade mig om. Impact hub gör det här och det här och det här men jag har tyvärr ingen intervju där ifrån! De var mycket upptagna, och den tid jag hade fått lyckades jag klantigt nog bomma.

”An Impact Hub consists of three distinct elements. First, it is a vibrant community of passionate and entrepreneurial people who share an underlying intention to bring about positive change and act as peers to cross-fertilize and develop their ventures.  Second, It is a source of inspiration that provides meaningful content through thought-provoking events, innovation labs, learning spaces, incubation, programs and facilitated conversations that support positive impact.  Third, an Impact Hub is a physical space that offers a flexible and highly functional infrastructure to work, meet, learn and connect. The magic happens where these three elements connect and are brought to life through the art of hosting.”

Athen är en väldigt intressant stad med trånga trottoarer och sydeuropeiskt trafiktempo. Det finns massvis av gamla hus och många av dem är helt eller delvis övergivna. Det är om möjligt ännu mer vanligt i stadsdelen Exarcheia flera övergivna hus ockuperats av anarkister och numera drivs som helt ideella flykting/transitboenden. Just nu bor jag i ett hyrt rum via Airbnb som ligger i Exarcheia och uthyraren berättar att det finns ett alldeles i närheten som jag hoppas få chans att besöka i veckan om det blir lämpligt.

I måndags ville Antonios ses på anarkistcaféet, baren och mötesplatsen Nosotros som ligger i stadsdelen för att prata. Vi hade ett längre samtal om politik, allmänningar, aktivism och Grekland där Antonios fick ge sin syn på saken.

Om allmänningar

Allmänningar är det tredje sättet av organisering. Det är inte det som sker inom staten, men inte heller det som sker på marknaden.

Allmänningarna tas ständigt för givet. Förutom de rent uppenbara exempel med vår atmosfär, ja egentligen hela jorden, finns många fler allmänningar.

Mänskliga relationer, det mänskliga samspelet, samarbetet, menar Antonios är en slags allmänning varpå inget annat sätt av organisering skulle fungera utan.

Alla företag och institutioner bygger på att människor inom dem samarbetar mot gemensamma mål, ofta företagets lönsamhet. Men företaget är bara lönsamt på grund att av att de som arbetar i det samarbetar, för skulle de konkurrera med varandra skulle det slitas itu. Samarbetet är något icke köpbart, en allmänning som i praktiken funkar genom att människor ger varandra ömsesidiga gåvor i form av hjälp, förtroende, uppmuntran och tillit, te.x.

Ett annat exempel är när mänskliga relationer packeteras och säljs i form av reklam. Genom att visa bilder på mening, gemenskap, glädje, vänskap och samhörighet så försöker man istället sälja produkter. Men det människor vill ha är egentligen inte det vi kan köpa som individer, utan det vi kan skapa tillsammans (allmänningen).

Antonios drar paralleller till andra ideologier, och menar att högern ser det som att det är ekonomin som skapar värde, medan vänstern säger att det ur produktion eller arbete som värde skapas. Antonios har en annan syn; han menar att när det finns ett mervärde, ett överskott så måste det oundvikligen vara sprunget ur en allmänning.

För utom dessa mer luddiga ”relationsallmänningar” och sociala relationer så finns ju de mer konkreta källorna. Jorden, med dess resurser tillhör inte någon enskild person, stat eller företag utan är en allmänning som de med makt nog att beivra har privatiserat för att kunna sälja.

Men också andra saker vi tar för givet, språket och alla miljontals lärdomar och uppfinningar som mänskligheten har i sitt kollektiva bagage som fört oss till dagens högteknologiska samhälle är inte heller någon enskild persons förtjänst. Vilket i sig får konsekvenserna att allt vi gör som individer ofrånkommligen bygger på detta bagage.

Antonios menar därför att det vi människor skapar med vårt arbete är en slags gemensam egendom, inte en privat.

Antonios

Caféet/baren Nosotros drivs ideellt av volontärer, besluten tas gemensamt på öppna möten i lokalen och vi var tvungna att runda av vårt samtal för att ett sådant möte skulle äga rum. Antonios menar att man kan se Nosotros som en urban social mötesplats som fungerar som ett alternativ till sätt att umgås som kretsar kring konsumtion eller arbete. Antonios tror att det viktigaste för att få en sådan här plats att fungera är nätverkande och samarbete mellan föreningar, rörelser och organisationer. Intressant att det ofta är samma sak man hör i mer entreprenöriellt-lagda kretsar kring nätverkande!

En av de mer kritiska frågorna som jag vill reda ut den här resan, är huruvida den ekonomiska krisen bidragit till att få folk att skapa allmänningar och fått folk att vilja se andra lösningar än de som kretsar kring stat och marknad. Till svar hade jag förväntat mig ett rungande ja, men istället får jag ett svar som för oss in i diskussionen kring samspelet och motsatsen mellan stat och allmänning. Antonios säger:

”De Grekiska sociala rörelserna har misslyckats med att erbjuda allmänningar som alternativ.”

Mycket på grund av att de ekonomiska förhållandena är så strama så får inga sådana rörelser något stöd från staten. Antonios fortsätter:

”Problemet med vänstern är att de överskattar staten, problemet med högern är att de underskattar den. För staten är många saker samtidigt.”

Övergivet hus

En av de få statliga sektorer som inte drabbats av nedskärningarna är polisväsendet, och mer radikala allmänningsformer som bygger på exempelvis ockupationer av tomma byggnader (som det finns många) motarbetas ofta. Jag flikar in att vi har sätt liknande saker i Sverige, senast med Sorgenfrilägret men också Högdalens Gamla Skola / nya Folkets Hus.

Antonis fortsätter förklara att det alltid kommer finnas en konflikt mellan stat och allmänning, för att staten i sitt anspråk på suveränitet alltid kommer vilja styra över allmänningen medan allmänningen aldrig vill låta sig styras (av andra än de som är direkt deltagande i den).

Idén om partner-staten, alltså tanken om en stat som aktivt sponsrar civilsamhället och produktion där i (en politisk linje jag drev när jag var aktiv i Piratpartiet) menar Antonis bara är en trojansk häst för att få myndighetsmän och socialdemokrater att lyssna och han på så sätt stödjer tanken. Men i tider av kris tvingas stater skära ner och subventioner till civilsamhället står då inte högst på agendan och på så sätt så kan faktiskt den ekonomiska krisen vara ett hinder för frodande allmänningar, inte en utlösande faktor.

Antonios är reformist på så sätt att han tror att vi måste demokratisera staten och kooperativisera marknaden. Han tror att fruktbara samarbeten mellan kooperativ och allmänningar är mer sannolika än dem mellan privata aktörer och allmänningar.

Antonios berättar om Greklands statliga television som ett exempel på den konflikt mellan allmänning och stat som existerar. Under den förra regeringen la man i princip över natt ned hela Greklands public service till följd av nedskärningarna. Detta utlöste massiva protester och arbetarna på bolaget vägrade gå hem utan fortsatte istället att driva kanalen ideellt, som en allmänning. Detta pågick framgångsrikt i flera år där allt ifrån vanligt folk till företag och föreningar ställde upp för ockupanterna.

Men när Syriza tog makten igen så valde man att återförstatliga allmänningen. De anställda fick tillbaka sina löner och sina direktiv om vad de skulle producera för material, något de tidigare bestämt själva sins emellan. Syriza behövde nämligen nu en propagandakanal som kunde stödja dem i de åtgärder de skulle genomföra både i åtstramningar och annat.

”Även om kanalen nu är återförstatligad, så har ändå de som jobbat där tidigare fått erfarenhet om hur det är att bestämma själva, tillsammans.” Säger Antonios.

Om sociala rörelser 

Om Sverige har haft sin miljöfajt med Ojnare-skogen vs Nordkalk så har Grekland sin fight i området Halkidiki/Chalkidiki där en av världens största guldfyndigheter beräknas finnas, men också stora orörda naturområden. Lokalbefolkningen har protesterat mot exploateringen och haft ett stort stöd på nationellt plan. Men trots detta har regeringspartiet Syriza, som också haft stort folkligt stöd inte stoppat gruvprojektet.

Eldorado Gold som vill och fått tillåtelse att utvinna guld hotar helt enkelt att stämma den Grekiska staten för kontraktsbrott om den drar sig ur och den Grekiska staten är i sin tur pressad av internationella förbindelser i nödlånen och har inte råd att säga nej.

Antonios har en intressant teori, i takt med att kapitalismen krisar med och mer så blir stater allt mer upptagna med att hantera och administrera kriserna och dess följder. De kan inte erbjuda några lösningar. De finansiella strömmarna står inte under någon stats kontroll, och de flödar uppåt och göder de rikare allt mer. På så sätt förlorar staterna sin skattebas i takt med att medel och underklasserna successivt utarmas. Skulle någon stat försöka utmana detta skulle mäktiga globala institutioner försöka förhindra detta.

Antonios menar att det hela tiden är de sociala rörelserna som är det som har stabiliserat detta ojämlika och krisande system. Inga välfärdsreformer eller sjukvård har introducerats av godhet, utan för att det har funnits stora sociala rörelser som krävt det, och i vissa fall har hotet om revolution varit en morot.

Reformerna som tillkommit till följd av olika rörelsers kamper har fungerat som en stabilisator till det kapitalistiska systemet, arbetslösa har kunnat behålla en hyfsat levnadsstandard och kunnat fortsätta konsumera, dagis har skapat fler arbetare till salu, osv osv. Men Antonios menar nu, att istället för att kräva reformer som stabiliserar kapitalismen bör vi i våra sociala rörelser kräva sådana som kan undergräva den, med hjälp av allmänningar.

Genom twitter fick jag tag på allmännings-profilen och tänkaren Michael Bauwens som jag bad om kontaktuppgifter till intressanta personer att träffa i Grekland. Efter ett antal mailvidarebefodranden och tips så får jag bland annat tag på Antonios som erbjuder gratis husrum och gärna låter sig intervjuas.

Väl i Athen träffas vi på Syntagma torget med parlamentet i förgrunden. Förgrunden är bekant från alla reportage man sätt från olika kravaller i Athen. 

Vi börjar gå mot stället är Antonios erbjudit husrum och vi småpratar lite. Antonios Berättar hur han måste försörja
sig med att jobba för storföretagen, men att han är anarkist (eller social autonomist som han sedan beskriver närmare). Han jobbar som juridiskt ombud för olika storföretag, inriktat mot teknologi och intellektuell egendom.

Under småpratet frågar jag varför Syriza valde att gå med på nedskärningarna. Antonios menar att risken för
nationell kolapps var för stor och att påtryckningar från extrema politiska grupper inifrån och som utifrån
tvingade dem till det.

När jag berättar om mitt projekt jag försökte driva, men som misslyckades så tycker han ändå jag ska vara nöjd:
”I Sverige har ni åtminstone myndigheter ni kan gå och prata med och försöka driva projekt, här i Grekland
finns inget sådant intresse från staten, någon dialog med medborgarna existerar inte.”

På kontoret för den organisation Antonios engagerar sig för, Transnational Institute for Social Ecology (TRISE)
återfinner jag bekanta bilder på väggarna; Howard Zinn, Noam Chomsky och Murray Bookchin. I bokhyllorna finns en
rad anarkistmagasin och organisationen new-compass.net som jag följer på facebook har en informationsbrochyr
uppsatt på väggen. TRISE hade en konferans här i somras, med deltagare från olika delar av världen som höll Workshops kring social ekologi i städer och i praktiken, akademi, aktivism och social förändring och om kriser och revolt i europa.

Huset tillhörde tidigare det Grekiska gröna partiet, men i takt med Syrizas uppgång så imploderade partiet och
många valde istället att engagera sig där i. Nu verkar huset halvt övergivet och ibland som kontor åt
aktivistorganisationer. Men vinboxarna tycks även tala för att det fungerar som festlokal ibland och det finns en enkel utfällbar säng att sova i, men ingen värme eller dusch.

Senare på en uteservering introducerade Antonios oss för en äldre herre vid namn Elias som tipsade om en ockuperad teater, Teatros Empros som fungerade som en allmänning. (Nedan filmklipp från deras antifascistiska festival från tidigare i år.)

Han manade också till försiktighet på grund av oroligheterna som ägt rum de senaste dagarna mellan fascister som försökt demonstrera och anarkister som stoppat dem:
”Ser ni trubbel så gå där ifrån och akta er för poliserna, de står ofta på fascisternas sida.”

På kvällen besökte vi teatern som hade möte, deltagarna satt i scenrummet och samtalade, planerade för teaterns aktiviteter. Vi tog en kaffe och frågade hur mycket det kostade. Kvinnan som stod vid kaffebryggaren ställde bara upp en glasburk och förklarade att man betalade det man ville, om man ville. Vi gick in och satte oss vid mötet men så mycket begriper man ju tyvärr inte av Grekiska.

När vi tänkte gå där ifrån träffade vi Andy som var trevlig nog att prata en stund med oss. Han förklarade att
det var ovanligt tomt på mötet på grund av fascistspänningarna. Om det var för att folk inte vågade gå till teatern
förstod vi inte. Han berättade om Teatros Embros verksamhet, att den som vill var fri att gå dit och ha vilken aktivitet
som helst och det skulle inte kosta någonting. Några regler för innehållet fanns inte, förutom att det inte fick innehålla
något sexistiskt, eller rasistiskt, osv. Deras aktiviteter innehöll allt ifrån fria politiska teatergrupper till yoga och
musik. Ingen ägde Teatern, utan de som brukade den bestämde över den. Elias hade tidigare förklarat att den var ockuperad sedan 2006. Andy sa att vi fick komma tillbaka när vi ville och om vi vill styra en egen aktivitet.

Ikväll ska vi träffa Antonios i den ökända stadsdelen Exarcheia där han har lovat att visa oss flera radikala verksamheter.