Att starta upp ett projekt helt utan extern finansiering är säkerligen inte ett drömläge för någon. Men att lära sig minimera kostnaderna och hitta osynliga resurser kan vara en extremt viktig kunskap, särskilt för projekt som är i uppstartsfasen. Att ”trolla med knäna” och hitta kreativa lösningar benämns inom ekonomisk teori som bootstrapping, och är såklart ovärderliga kunskaper för en samhällsentreprenör!

Bootstrapping är till ena hälften en samling tips och tricks om hur en undviker onödiga inköp eller lyckas fixa sponsring. Till andra hälften är bootstrapping ett sätt att tänka där vi vänder frågan från ”Varifrån ska jag få pengar?” till ”Vad skulle jag gjort med dessa pengar och hur kan jag nå samma resultat utan pengarna?”

I CSES (Centrum för Socialt Entreprenörskap Sthlm) handbok (från s.13)  om finansiering ges deras bästa tips för bootstrapping:

• Fokus på att skapa intäkter så fort som möjligt, t.o.m. i förväg
• ”Rekrytera” frivilliga
• Övertyga andra organisationer att göra gratisjobb (s.k pro bono tjänster) för din verksamhet
• Be om gratis varor eller köp billigt och begagnat
• Be om krediter från leverantörer
• Byt tjänster; tänk efter vad kan du göra i utbyte mot något
• Dela resurser med någon annan eller utnyttja det ”allmänna rummet”
• Skaffa publicitet (sociala media, tidningsartiklar)

I dessa DIY (do it yourself)-tider kan bootstrapping gå hand i hand med våra andra recycling-idéer och kännas som ett redan självklart förhållningssätt. Men det kan vara bra att ändå medvetandegöra och sätta fingret på vad det är för resurser som är enkla att just trolla fram.
I en podcast (från min: 7.50) om hållbara sätt att finansiera sina (odlings-)projekt lyfter permakulturisten Ethen Roland fram åtta sorters kapital, där det finansiella kapitalet endast är ett av flera olika kapital, istället för det enda. Detta kan vara en användbar bild för att upptäcka resurser som redan finns runt oss och som kan vara värda att investera i eller hushålla med.

Vilka är dina erfarenheter av att starta projekt med små eller inga medel? Har du några tips att dela med dig av? Kommentera gärna!

Jag tänkte dela några intryck från min resa i Etiopien.

I onsdags kom jag hem från en två veckor lång resa i Etiopien, det var en guidad resa som studerade olika verksamheter som bedrivs av den evangeliska välgörenhetsorganisationen WSG (Win Souls for God). WSG får stöd från olika Europeiska samfund och organisationer. De bedriver skolor, barnhem och evakueringsprogram för barnarbetare och prostituerade. Något de kombinerar med evangelisk mission.

Gruppen jag var med hade fyllt resväskor med mestadels hemstickade kläder från Sverige som vi kom att dela ut till behövande på gatan och i sjukhus bland annat.

Det var en extremt intrycksintensiv resa som jag ännu inte hunnit smälta. Hela tiden när jag var där så ockuperades min hjärna av tanken; hur kan man hjälpa? Men det enda svaret jag kom fram till var hur svårt det är.

Lika arrogant som att kräva att befolkningen ska ”ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb” lika naivt är det att tro att ogenomtänkt välgörenhet skulle lösa något. Finns det något utrymme för socialt entreprenörskap? Kanske. Om ni slås av någon tanke får ni gärna låta mig veta.

Tanken med den här uppgiften var kanske att man skulle inspirera. Men listan över saker jag reflekterat över sedan var där liknar kanske mer en problemlista. Förhoppningsvis kan det tjäna som en insikt över hur oerhört svår fattigdom är, för det är ingen brant uppförsbacke, det är en virvelvind som suger tag i folk och drar dem ned i djupet, om och om igen, när de försöker klättra över varandra för att komma ut.

Att konkurrera på en global marknad
När jag vandrade i stad och på landsbygd tänkte jag ständigt; vad har Etiopien att konkurrera med på en global marknad? För det är ju så vårt system fungerar, var land ska specialisera sig på den sak som de själva är bäst på och importera resten från länder som i sin tur specialiserar sig på det. Så blir det mest effektivt, så blir flest rika.

Jag höll ögonen öppna efter saker som jag som rik västerlänning kanske skulle vilja köpa. Jag fann som regel väldigt lite när jag såg mig omkring. Hursomhelst, med mig hem tog jag 2 gigantiska avokados, en anskrämlig mössa gjord av gethud, en vacker schal, några armband som jag inte ens vet om de var lokalt producerade och två kryddpåsar.

I Etiopien dominerar jordbruket (75% av arbetskraften), där alla i stort sätt i liten skala producerar samma saker. Banan, vete, avocado, lök, tomat, khat. På små plättar odlar de sina grödor för hand och tar med till marknaden där miljontals andra människor som odlat precis samma saker försöker sälja precis samma saker. Priserna blir därmed mycket låga och det lilla man får ut går i stora drag till staten i form av en arrendeskatt eftersom staten äger allt land i Etiopien (som spenderar stora dela på militär, men även utbildning, sjukvård och infrastruktur).

De mycket små marginalerna man har att leva med gör det svårt att spara pengar till att investera i sådant som skulle kunna höja produktionsförmågan (djur eller maskiner). Och även om detta gjordes så skulle priserna ändå bara falla mer då marknaden redan är mättad, det finns mat i mängder, men inte pengar till mat!

Vissa ägnar sig åt hantverk, framförallt att väva vilket görs på vävstolar. Man väver främst schalar men även vissa traditionella högtidskläder. Den beklämmande verkligheten är dock att; marknaden redan är mättad då det finns fler schalar än folk som efterfrågar och att den inhemska icke-mekaniserade produktionen är så ineffektiv att det är billigare att köpa kläder på import från exempelvis Kina, vilket är vad gemene man har också har på sig. Det och donerade kläder från väst.

Barn, barn och åter barn
Hälften av landets 90 miljoner invånare är barn (under 18 år). Det är svårt att beskriva hur mycket barn det är överallt. Det är inte ovanligt att se 2-3 åringar komma och bära på tunga lass med ved eller bära på sina småsyskon som är 2-3 månader på ryggen ute på landet. Många fattiga bönder skaffar barn för att få arbetskraft och på så sätt höja produktionsförmågan.

Den kulturella attityden är ofta att det är fel att använda preventivmedel och på så sätt förhindra Guds vilja, jag skulle dessutom tro att det är alldeles för dyrt för de fattiga att köpa och vidare råder ingen aborträtt. Många föräldrar är dessutom själva rent juridiskt barn, andra är så fattiga att de inte kan ta hand om sina barn, många tvingas ge bort dem till barnhem, anhöriga eller hyra ut dem till barnarbetsarbetsgivare som anställer dem utan lön under slavliknande förhållanden.

Många fattiga söker sig från landsbygd till stad där arbetslösheten är skyhög och i avsaknad av något som helst socialt skyddsnät hamnar många på gatan och försörjer sig så gott de kan, till exempel som tiggare, prostituerade, skoputsare eller småtjuvar.

Hjälper hjälpen?
Organisationen WSG hjälper människor bli självförsörjande och försöker på olika sätt lyfta folk ur fattigdom och in i utbildning. Jag kände dock en oro inför att vissa verksamheter inte hjälpte då;

• Man ibland behandlar symptomen av fattigdom istället för orsakerna till fattigdom.
• Men, att symptomen av fattigdom ofta orsakar fattigdom i en ond spiral.
• Därför; att det i många fall är blir omöjligt att urskilja vad som är orsak och symptom.
• Så; det är bättre att hjälpa mot symptom men att inte hjälpa alls.
• Men; att det i många fall inte hjälper att behandla symptomen.

Man tog exempelvis flickor som varit tvungna att prostituera sig, flyttade dem till ett tryggt gemenskapsboende som var sponsrat av WSG (indirekt västerländska donationer) där fick de rehabilitering, mat, kläder och en yrkesutbildning inom exempelvis matlagning eller frisör. Problemet, igen, är att marknaderna för både kockar och frisörer är extremt mättade. Man försökte hitta nya nischade områden, man hade nu inlett en provverksamhet där företag kunde beställa snabbmassage för en billig peng. Kanske kan det lyckas…

I andra fall köpte man loss barn från barnarbetsgivare som sedan fick återvända hem till sina fattiga familjer på landsbygden. I de fall då man kunde säkra västerländska faddrar/sponsorer åt barnen kunde en skolgång vara säkrad. Problemen här är ju att man gav pengar till barnarbetsgivare som kunde fortsätta med sin verksamhet och att barnen fick återvända till de fattiga förhållanden de en gång skickats ifrån, utan att förhållandena ändrats.

De skolor som man sponsrade gav de fattigaste invånarna möjligheten att sätta sina barn i skolan. Det förbättrar såklart deras framtidsutsikter, men även bland de som gått ut grundskolan är arbetslösheten omfattande, om än mindre. Arbetstillfällen skapas inte i närhet i samma takt som befolkningsökningen, så ekvationen känns omöjlig.