Samhällsentreprenörskap: Konst & provokation
Videointro:
Videon inleds med en hälsning från August och Malin, i samband med att Malin tar över rollen som kursansvarig under en period då August är föräldraledig (slutet av september till och med januari).
Att läsa:
Gawell, Malin mfl, Samhällets entreprenörer. Välj ett kapitel eller läs båda:
- ”Samhällsentreprenören som provokatör” (s 140-156)
- ”Uppbrottet från bruksmentalitet och inlärd hjälplöshet – eller konsten att tankeprovocera” (s 174-191).
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Inspiration
Artikel: ”Manifest för anarkistiskt entreprenörskap”
Fria Tidningen skriver om Monica Wallmons avhandling.
Video: En uppenbarelse som måste höras
Här hittar du till EvaMarie och Lisas välkomsttal som jag rekommenderar att läsa. Skrolla ner till det rosa…
Video: Gatan som instrument
Artikel: ”What Burning Man Can Teach Us About Reinventing Society”
Tycker att det är ett mycket intressant och tankeväckande ämne! Kommer osökt att tänka på årets Bokmässa i Göteborg där Lars Vilks deltog. Polispatruller och säkerhetspersonal fanns på plats, men har sett att många avstått från att delta i år då man inte känt sig säker (Nya Tiders deltagande har så klart också spelat in). Då ställer jag mig frågan om man kan vara ”lagom” provocerande och tankeväckande och ändå nå fram eller om demokratin och yttrandefriheten måste försvaras och utvecklas genom provocerande konstverk och konstformer även om egen och andras säkerhet blir lidande? Vad tycker ni andra?
Det är en oerhört svår fråga för mig, jag är för yttrandefrihet samt konstnärlig frihet och anser att konst kan användas som provokation. Men samtidigt anser jag inte att det ska ske på bekostnaden av andras trygghet i olika situationer som till exempel Bokmässan. Men jag är extremt kluven, demokratin och yttrandefriheten måste självklart försvaras men ändå kanske inte till vilket pris som helst. Fast vart den gränsen går inom konst är väldigt svårt att säga, men jag kan väl säga att jag anser att en kanske inte enbart ska provocera för provocerandets skull. Det bör finnas en tanke bakom provokationen. Något som skapar eftertanke. Att vara ”lagom” provocerande kan nog absolut vara bra i vissa fall då det kanske är lättare att få fram ett budskap utan att göra en massa människor upprörda, men samtidigt känner jag att det inte blir riktigt rätt, för då försvinner den konstnärliga friheten. Men var går då gränsen? när är man ”lagom” provocerande undrar jag?
Lagom är bäst, i vissa fall kallar andra mitt lagom för extremt.
När man läser exempel på provokativa samhällsentreprenörer i forskarantologin av Malin Gawell m.fl så har samtliga agerat och uttryckt sig på ett vis som ställt dem inför rätta – ifrågasättningar, handlingar och skapelser som idag inte ifrågasätts. Jag ser ju varken på High Chaparral eller Manpower som ens ett uns provokativt, för idag har vi höjt ribban.
”Provokationerna levererades främst av debatterna kring konstverken och inte av dem i sig själva” citerat från kapitlet samhällsentreprenören som provokatör. Kanske handlar det alltså mer om vad som händer i bland annat social media under spridningen av konsten som skapar den heta diskussionen?
Att hitta en balansgång mellan konstnärlig frihet och kränkning är en utmaning. Precis som tjejerna så undrar jag vad som är lagom provokativt.
Kanske bör man vara kritisk mot plattformerna inom social media där den här typen av provokativ konst sprids – på dessa plattformer, ex tidningar, finns också ett behov av att provocera sina läsare. Dessutom så är deltagare i diskussioner och debatter online inte någonting som konstnären kan styra över, folk delar ju gärna med sig av sina åsikter.
Vi är numer vana vid exempelvis nakna bröst på Pridefestivaler, vilket förmodligen var otänkbart för några år sedan. Det är ju hur brösten, agerandet och konsten framförs och debatteras i social media som skapar irritation.
Så är det samhällsentreprenörens konst och budskap eller sociala medier som vi bör ifrågasätta?
Jag har personligen aldrig sett ett konstverk som provocerat mig ens i närheten mot en negativ upplevelse. Har ni några exempel på något sådant som personligen påverkat er?
Ett mycket intressant område tycker jag. Jag ser provokationen som nödvändig för utveckling. Jag funderar på om någon enda konstnär önskar begränsa sig och sitt påverkbara utrymme genom att vara ”lagom” provocerande eller om det rör sig om en trygghetsfaktor. För mig är det självklart att konstens och samhällsentreprenörens provokationer skall beredas plats i samhället medan säkerhetens ansvar borde ligga på betraktaren. Att betraktarens reaktioner på provokationen får leda till säkerhetsrisker är ju beklämmande men också en realitet. När människor tar ansvar för sina upplevda känslor istället för att skuldbelägga, sker oftast också utveckling i denna människa. Jag håller med Saga om att det är få konstverk som påverkat mig negativt, men geten på Moderna museet var väl ett av dem och jag tycker det är intressant vad det väcker i mig! Men att ta känslomässigt vuxenansvar är ingen självklarhet i vårt samhälle men något som jag skulle vilja se mer utav. Det Per säger om Paul säger mer om Per än om Paul och det borde Per inse.