Då var det dags att sammanfatta det här äventyret. Jag åkte ner med den något naiva förhoppningen att se ett samhälle sprudlande av allmänningar, gåvoekonomier och radikala politiska strömningar i krisens spår. Men det verkar vara så, rent krasst, att det inte finns några som helst fördelar att försöka bygga en ekonomi på delande och frivillighet under en ekonomisk kris. Något hopplöst för Grekerna, men desto hoppfullare för oss som ännu inte befinner oss i skuldsättningens avgrund.
De som är politiskt apatiska innan krisen, försoffade av tvreklam och prylfixering förvandlas inte till hjärtklappande revolutionärer när deras bekvämligheter försvinner, snarare infinner sig apatin eller högerextremism. I de delar där det fanns brist på reel solidaritet i vänstern innan, försvinner inte för att det blir kris. I krisen behöver aktivister och sociala innovatörer lägga mycket kraft bara för att överleva, både försäljningsmässigt, men också för att hålla den växande fascismen tillbaka. Och även om man lyckas organisera sig, bildar ett nytt parti och röstar in det i parlamentet, alltså allt enligt handboken, så hjälper det ändå inte när pengarna är slut och lånen ska in. Man förstår att många tycker att det är tufft, för det är tufft. Självmordsfrekvensen är rekordhög, drogmissbruket ökar och i Athens stadsparker har parkförvaltningen totalt retirerat, istället är de fulla av tält, även mitt på vintern där de hemlösa bor i stanken av misär och avföring.
Men jag har ändå besökt vissa ljusglimtar, som när vi besökte den ockuperade teatern och gick på fri föreställning innan vi skulle hem. Lokalen var fylld till bredden av människor och tobaksrök. Det var politisk teater, och även om vi inte förstod Grekiskan så kunde vi förstå frustrationen mot politikerna, kapitalismen och att ”välgörenhet” skulle vara lösningen. Föreställningen kostade ingenting, istället skickades en stövel runt efter föreställningen där man kunde lägga i pengar. En fantastisk show och en helt ny innebörd för begreppet fri kultur.
Ett möte jag missade på grund av utebliven tidsomställning på min dator var den sociala entreprenörsinkubatorn ImpactHub som Vassilis tipsade mig om. Impact hub gör det här och det här och det här men jag har tyvärr ingen intervju där ifrån! De var mycket upptagna, och den tid jag hade fått lyckades jag klantigt nog bomma.
”An Impact Hub consists of three distinct elements. First, it is a vibrant community of passionate and entrepreneurial people who share an underlying intention to bring about positive change and act as peers to cross-fertilize and develop their ventures. Second, It is a source of inspiration that provides meaningful content through thought-provoking events, innovation labs, learning spaces, incubation, programs and facilitated conversations that support positive impact. Third, an Impact Hub is a physical space that offers a flexible and highly functional infrastructure to work, meet, learn and connect. The magic happens where these three elements connect and are brought to life through the art of hosting.”
Grekland och Athen har många problem som man kan tycka borde kunna lösas med någon form av entreprenörskap. Hög arbetslöshet och hemlöshet samtidigt som många byggnader står och förfaller borde ju vara ett problem man kan vända på och göra till en lösning, om man har kapitalet. Om de grekiska sociala nätverken tillåts växa och om människor kan gå ihop och spara tillsammans kanske de skulle kunna initiera ett sådant renoveringsprojekt, eller kanske om man skulle lyckas få pengar från EU.
Lämna ett svar