Athen är en väldigt intressant stad med trånga trottoarer och sydeuropeiskt trafiktempo. Det finns massvis av gamla hus och många av dem är helt eller delvis övergivna. Det är om möjligt ännu mer vanligt i stadsdelen Exarcheia flera övergivna hus ockuperats av anarkister och numera drivs som helt ideella flykting/transitboenden. Just nu bor jag i ett hyrt rum via Airbnb som ligger i Exarcheia och uthyraren berättar att det finns ett alldeles i närheten som jag hoppas få chans att besöka i veckan om det blir lämpligt.
I måndags ville Antonios ses på anarkistcaféet, baren och mötesplatsen Nosotros som ligger i stadsdelen för att prata. Vi hade ett längre samtal om politik, allmänningar, aktivism och Grekland där Antonios fick ge sin syn på saken.
Om allmänningar
Allmänningar är det tredje sättet av organisering. Det är inte det som sker inom staten, men inte heller det som sker på marknaden.
Allmänningarna tas ständigt för givet. Förutom de rent uppenbara exempel med vår atmosfär, ja egentligen hela jorden, finns många fler allmänningar.
Mänskliga relationer, det mänskliga samspelet, samarbetet, menar Antonios är en slags allmänning varpå inget annat sätt av organisering skulle fungera utan.
Alla företag och institutioner bygger på att människor inom dem samarbetar mot gemensamma mål, ofta företagets lönsamhet. Men företaget är bara lönsamt på grund att av att de som arbetar i det samarbetar, för skulle de konkurrera med varandra skulle det slitas itu. Samarbetet är något icke köpbart, en allmänning som i praktiken funkar genom att människor ger varandra ömsesidiga gåvor i form av hjälp, förtroende, uppmuntran och tillit, te.x.
Ett annat exempel är när mänskliga relationer packeteras och säljs i form av reklam. Genom att visa bilder på mening, gemenskap, glädje, vänskap och samhörighet så försöker man istället sälja produkter. Men det människor vill ha är egentligen inte det vi kan köpa som individer, utan det vi kan skapa tillsammans (allmänningen).
Antonios drar paralleller till andra ideologier, och menar att högern ser det som att det är ekonomin som skapar värde, medan vänstern säger att det ur produktion eller arbete som värde skapas. Antonios har en annan syn; han menar att när det finns ett mervärde, ett överskott så måste det oundvikligen vara sprunget ur en allmänning.
För utom dessa mer luddiga ”relationsallmänningar” och sociala relationer så finns ju de mer konkreta källorna. Jorden, med dess resurser tillhör inte någon enskild person, stat eller företag utan är en allmänning som de med makt nog att beivra har privatiserat för att kunna sälja.
Men också andra saker vi tar för givet, språket och alla miljontals lärdomar och uppfinningar som mänskligheten har i sitt kollektiva bagage som fört oss till dagens högteknologiska samhälle är inte heller någon enskild persons förtjänst. Vilket i sig får konsekvenserna att allt vi gör som individer ofrånkommligen bygger på detta bagage.
Antonios menar därför att det vi människor skapar med vårt arbete är en slags gemensam egendom, inte en privat.
Antonios
Caféet/baren Nosotros drivs ideellt av volontärer, besluten tas gemensamt på öppna möten i lokalen och vi var tvungna att runda av vårt samtal för att ett sådant möte skulle äga rum. Antonios menar att man kan se Nosotros som en urban social mötesplats som fungerar som ett alternativ till sätt att umgås som kretsar kring konsumtion eller arbete. Antonios tror att det viktigaste för att få en sådan här plats att fungera är nätverkande och samarbete mellan föreningar, rörelser och organisationer. Intressant att det ofta är samma sak man hör i mer entreprenöriellt-lagda kretsar kring nätverkande!
En av de mer kritiska frågorna som jag vill reda ut den här resan, är huruvida den ekonomiska krisen bidragit till att få folk att skapa allmänningar och fått folk att vilja se andra lösningar än de som kretsar kring stat och marknad. Till svar hade jag förväntat mig ett rungande ja, men istället får jag ett svar som för oss in i diskussionen kring samspelet och motsatsen mellan stat och allmänning. Antonios säger:
”De Grekiska sociala rörelserna har misslyckats med att erbjuda allmänningar som alternativ.”
Mycket på grund av att de ekonomiska förhållandena är så strama så får inga sådana rörelser något stöd från staten. Antonios fortsätter:
”Problemet med vänstern är att de överskattar staten, problemet med högern är att de underskattar den. För staten är många saker samtidigt.”
Övergivet hus
En av de få statliga sektorer som inte drabbats av nedskärningarna är polisväsendet, och mer radikala allmänningsformer som bygger på exempelvis ockupationer av tomma byggnader (som det finns många) motarbetas ofta. Jag flikar in att vi har sätt liknande saker i Sverige, senast med Sorgenfrilägret men också Högdalens Gamla Skola / nya Folkets Hus.
Antonis fortsätter förklara att det alltid kommer finnas en konflikt mellan stat och allmänning, för att staten i sitt anspråk på suveränitet alltid kommer vilja styra över allmänningen medan allmänningen aldrig vill låta sig styras (av andra än de som är direkt deltagande i den).
Idén om partner-staten, alltså tanken om en stat som aktivt sponsrar civilsamhället och produktion där i (en politisk linje jag drev när jag var aktiv i Piratpartiet) menar Antonis bara är en trojansk häst för att få myndighetsmän och socialdemokrater att lyssna och han på så sätt stödjer tanken. Men i tider av kris tvingas stater skära ner och subventioner till civilsamhället står då inte högst på agendan och på så sätt så kan faktiskt den ekonomiska krisen vara ett hinder för frodande allmänningar, inte en utlösande faktor.
Antonios är reformist på så sätt att han tror att vi måste demokratisera staten och kooperativisera marknaden. Han tror att fruktbara samarbeten mellan kooperativ och allmänningar är mer sannolika än dem mellan privata aktörer och allmänningar.
Antonios berättar om Greklands statliga television som ett exempel på den konflikt mellan allmänning och stat som existerar. Under den förra regeringen la man i princip över natt ned hela Greklands public service till följd av nedskärningarna. Detta utlöste massiva protester och arbetarna på bolaget vägrade gå hem utan fortsatte istället att driva kanalen ideellt, som en allmänning. Detta pågick framgångsrikt i flera år där allt ifrån vanligt folk till företag och föreningar ställde upp för ockupanterna.
Men när Syriza tog makten igen så valde man att återförstatliga allmänningen. De anställda fick tillbaka sina löner och sina direktiv om vad de skulle producera för material, något de tidigare bestämt själva sins emellan. Syriza behövde nämligen nu en propagandakanal som kunde stödja dem i de åtgärder de skulle genomföra både i åtstramningar och annat.
”Även om kanalen nu är återförstatligad, så har ändå de som jobbat där tidigare fått erfarenhet om hur det är att bestämma själva, tillsammans.” Säger Antonios.
Om sociala rörelser
Om Sverige har haft sin miljöfajt med Ojnare-skogen vs Nordkalk så har Grekland sin fight i området Halkidiki/Chalkidiki där en av världens största guldfyndigheter beräknas finnas, men också stora orörda naturområden. Lokalbefolkningen har protesterat mot exploateringen och haft ett stort stöd på nationellt plan. Men trots detta har regeringspartiet Syriza, som också haft stort folkligt stöd inte stoppat gruvprojektet.
Eldorado Gold som vill och fått tillåtelse att utvinna guld hotar helt enkelt att stämma den Grekiska staten för kontraktsbrott om den drar sig ur och den Grekiska staten är i sin tur pressad av internationella förbindelser i nödlånen och har inte råd att säga nej.
Antonios har en intressant teori, i takt med att kapitalismen krisar med och mer så blir stater allt mer upptagna med att hantera och administrera kriserna och dess följder. De kan inte erbjuda några lösningar. De finansiella strömmarna står inte under någon stats kontroll, och de flödar uppåt och göder de rikare allt mer. På så sätt förlorar staterna sin skattebas i takt med att medel och underklasserna successivt utarmas. Skulle någon stat försöka utmana detta skulle mäktiga globala institutioner försöka förhindra detta.
Antonios menar att det hela tiden är de sociala rörelserna som är det som har stabiliserat detta ojämlika och krisande system. Inga välfärdsreformer eller sjukvård har introducerats av godhet, utan för att det har funnits stora sociala rörelser som krävt det, och i vissa fall har hotet om revolution varit en morot.
Reformerna som tillkommit till följd av olika rörelsers kamper har fungerat som en stabilisator till det kapitalistiska systemet, arbetslösa har kunnat behålla en hyfsat levnadsstandard och kunnat fortsätta konsumera, dagis har skapat fler arbetare till salu, osv osv. Men Antonios menar nu, att istället för att kräva reformer som stabiliserar kapitalismen bör vi i våra sociala rörelser kräva sådana som kan undergräva den, med hjälp av allmänningar.