I torsdags var det storstrejk i Athen, nya skattehöjningar i kombination med försämringar i utbetalningar och avdrag. Vi gick med i tåget som var massivt. En lång demonstrationsmask slingrade sig fram på Athens gator, i spetsen gick de etablerade fackförbunden, följt av mer radikala partier och med en svans och syndikalister och anarkister laddade med molotovcocktails och gasmasker.

Ju längre fram i tåget man gick, ju äldre var demonstranterna, färggladare och med finare kläder och ju längre bak man gick, ju yngre blev deltagarna och desto mer svartklädda. Det var hur som helst en enad vänster, med allt ifrån socialdemokrater till råkommunister som tågade tillsammans i solidaritet… mot en regering bestående av allt ifrån socialdemokrater till råkommunister. För det var ju just det Syriza var, en koalition av olika vänstergrupper. En enad vänster mot en enad vänster. En ödesmättad ironi på något sätt.

När tåget väl hade nått parlamentstorget Syntagma började höga smällar höras. Det var granater med tårgas som exploderade och som skingrade folkmassorna på ett effektivt sätt. I slutet av videon nedan kan man se hur folk börjar grimasera illa. Det var en intressant första upplevelse att få känna på tårgas.

Senare träffade vi Pavlos, en av deltagarna på caféet, baren / det sociala centret Nosotros som vi besökt tidigare för att prata en stund. Han är måttligt imponerad av demonstrationen och berättar att den bara var medelstor jämfört med de demonstrationer som varit tidigare, som exempelvis inför folkomröstningen förra året. Den demonstrationen varade i 5 dagar. Pavlos är också beklämd över bristen på solidaritet inom flera delar av vänstern:

”Folk kan gärna gå ut och demonstrera för att höja sina egna löner den egna dagen, men totalt ignorera en demonstration för flyktingars rättigheter nästa dag”.

Pavlor berättar mer om Nosotros. Reglerna är få, bara ingen fascism, ingen rasism och ingen sexism. Dessutom är inga partier tillåtna att hålla möten eller rekrytera där. Pavlos tror att en viss partitillhörighet eller till och med ideologisk tillhörighet leder till att personen får ett förvridet politiskt medvetande. Att ideologin eller partiet kan bli ett förblindande självändamål som blir kontraproduktivt emot en mer grundläggande samhällsförändring.

Kampen för flyktingars rättigheter har tagit sig uttryck i att flera hus har ockuperats och nu drivs som flyktingboende av deltagare från olika vänstergrupperingar. Pavlos ser det som en av de viktigaste kamperna just nu, kanske mer så än höjda löner då behoven hos flyktningarna är mer akut. Boenderna är helt själv-organiserade och får inget statligt stöd, till skillnad mot vissa välgörenhetsorganisationer. Boenderna styrs med öppna samlingar där man bestämmer tillsammans, där alla enas i konsenus om en värderingsram. Översättare, läkare och psykologer kommer dit frivilligt.

Pavlos ger sin syn på krisen. Han säger att Grekland hade kunnat använda krisen som en möjlighet för att bygga något annat, men det har ännu inte hänt:

”Varje dag är en kamp. Varje dag försöker folk knaggla sig fram så gott det går. Detta är den verkliga politiken, att kris och motgång inte nödvändigtvis föder motstånd utan apati.”

Men det stämmer att antalet arbetarkooperativ har ökat kraftigt, solidaritetsekonomin har växt. Det finns ett fall där arbetare som blivit uppsagda ockuperat sin arbetsplats och driver den nu kooperativt. Det skedde av ren nödvändighet för att arbetarna skulle kunna överleva. Fabriken var från början en kemifabrik som gjorde industriella rengöringsprodukter, men sedan övertagandet har man ändrat utbudet till mer ekologiska och miljövänliga produkter. Deras varor säljs illegalt i olika nätverk, vi har bland annat deras grejer här bakom, säger Pavlos.

Grannskapsaktivister har uppkommit som hjälper varandra med mat till låg kostnad, som delar kläder, sociala kliniker med frivilliga arbetare från sjukvården, elektriker som kopplar in strömmen på de som blivit frånkopplade på grund av obetalda räkningar. Det finns många exempel på hur folk reagerat solidariskt i krisen.

Men det finns också en fara, menar Pavlos. Framförallt när det kommer till mer regelrätta välgörenhetsorganisationer, att när det inte finns något politiskt medvetande bakom en organisation, så löser man bara problemen, ytligt, för stunden och bidrar på så sätt till att rädda kapitalismen eller förhindra revolutionen.

En välgörenhetsorganisation inspirerar kanske inte till handling på samma sätt som ett solidariskt initiativ, att någon ger och någon får i kontrast mot att alla hjälper alla. Kliniker och annat som varit sponsrade av välgörenhet är också sårbara mot politiska direktiv, då de måste hålla sig inom ramen för detta. Det har till exempel gjort det svårare för papperslösa att få hjälp där nu, sedan regeringen och vissa välgörenhetsorganisationer infört krav på legitimation och liknande för att kunna få läkarhjälp och annat. Även byråkratin sådana organisationer ställs inför kan vara ett hinder. De självorganiserade initiativen ber förstods inte om att få se en bit papper innan de hjälper dig, säger Pavlos.

Pavlos berättar mer om Nosotros vision;

”I köket erbjuder vi redan idag väldigt billig mat dagligen, men vi skulle vilja ge våra arbetare en fullgod lön, de i köket, de som städar osv. Vi vill ha en öppen lokal, där man inte ska behöva be om tillstånd eller betala för att ha en aktivitet. De som jobbar för oss får också ta del av det som produceras i huset, som mat till exempel för att göra arbetarna mindre beroende av bidrag från staten. Om vi hade haft en sjukvårdsklinik hade såklart vården varit gratis. Det ska inte vara tillåtet att få ut mer lön än vad man behöver, då går det överskottet istället till att bygga ut våra verksamheter, betala fasta kostnader eller stödja etablerandet av fler liknande initativ. Vi vill sammarbeta och ha utbyten med andra sociala center.”

Det största hindret mot en samhällsutveckling som går den här riktningen i stort säger Pavlos är individualismen, den hjärndöda masskulturen och distraktioner. Att vara anti-auktoritär, som har beskriver sig handlar om att ta kampen mot just dessa ting, att försöka fostra ett annat sinnelag än det individualistiska. Här återkopplar Pavlos till kritiken han riktade mot arbetare som bara demonstrerar för sin egen högre lön; att en självisk kamp aldrig kommer leda till befrielse för alla. De som bara demonstrera för sig själva kommer inte synas på gatan nästa dag, för nästa kamp, de kommer kanske rösta på de konservativa imorgon för att de ogillar homosexualitet eller inte vill att arbetslösa ska få mer pengar. Illskan många känner kan utnyttjas av högerextrema för att kanalisera frustrationen till hat mot främlingar. Lika så kampen mot konsumtionismen, att samhällsproblem ska lösas genom konsumtion, att identitet ska manifesteras genom konsumtion – kampen mot det, varje dag är vad Pavlos kallar riktig politik.