Eller: Hur vi skapar strukturell förändring tillsammans!
Rapport och tankar från SROI-nätverkets seminarie om Collective Impact, 13 mars på Centrum för Publikt Entreprenörskap, Malmö.
Samhällsproblem är ofta av komplex natur – även om vi skulle få ett exakt recept på en åtgärd så skulle utfallet aldrig bli detsamma två gånger. Detta beror på att det är så många olika faktorer, aktörer och tillfällen som spelar in i en förändringsprocess.
Vi har ändå länge försökt att ta fram just enkla recept på svåra lösningar. Collective Impact är en metod som istället vill framhäva vikten av att inte förenkla och att fokusera på processen snarare än på lösningen. En process som dessutom kräver att samtliga aktörer som berörs av den eventuella lösningen, också är med och bestämmer: Collective Impact.
Collaboration is nothing new. The social sector is filled with examples of partnerships, networks, and other types of joint efforts. But collective impact initiatives are distinctly different. Unlike most collaborations, collective impact initiatives involve a centralized infrastructure, a dedicated staff, and a structured process that leads to a common agenda, shared measurement, continuous communication, and mutually reinforcing activities among all participants.
Metoden fick sin stora genomslagskraft när den beskrevs av John Kania och Mark Kamler i tidningen Stanford Social Innovation Review 2011 (källa till citatet ovan). Vid den tiden fanns en frustration särskilt bland stora amerikanska företag och stiftelser att deras investeringar och CSR-pengar inte visade upp de effekter som utlovades. Enligt Linus Älverbrandt, doktorand på Copenhagen Business School gav artikeln ett första kraftigt uppsving till metoden som sedan dess har bemötts allt mer positivt av samhällsaktörer från alla sektorer. På dagens seminarie får det sektorsöverskridande samarbetet Kraftsamlingen Herrgården (Rosengård Malmö) stå som exempel på en pågående Collective Impact.
Samverkansmetoden Collective Impact förutsätter ett nytt förhållningssätt till hur förändringar ska åstadkommas. Viktiga grundantaganden som alla bör vara överens om är att ersätta konkurrenstanken med tron på interaktion, att mäta gemensamma mål istället för att se på isolerade effekter samt att föredra “scaling deep” snarare än “scaling up”. Dessa värderingar ligger sedan till grund för de 5 steg som karakteriserar Collective Impact:
1. Att ha en gemensam agenda. 2. Gemensam utvärdering. 3. Ömsesidigt förstärkande aktiviteter. 4. Kontinuerlig dialog och 5. Backbone Support (ingen övers.):
Bilden är tagen från en senare artikel av John Kania & Mark Kramer än den som nämns inledningsvis. Du hittar artikeln här.
För mig som åhörare på SROI-nätverkets seminarie blev den största behållningen just uppradningen av dessa 5 områden där samarbetet främst ska ske. När dessa finns uppspaltade är det så mycket enklare att addressera dem och uttala förhoppningar eller krav inom varje fält. Att satsa kraft och resurser på ordentliga processledare och en “Back Bone Organisation” (en extern organisation som kommer in för att underlätta processen) är både ett viktigt verktyg för att få samarbetet att rulla, OCH en intressant möjlighet för företag att på riktigt stötta ett projekt genom att erbjuda en anställd till det eller rikta pengarna till en sådan tjänst. En viktig, och kanske inte helt okontroversiell formulering som jag bär med mig från introduktionen i Collective Impact är (det indirekta) kravet på att alla parter ska ge upp sin individuella agenda till förmån för det gemensamma målet.
Hur en lyckad samverkan skulle kunna se ut i alla sina mindre, konkreta beståndsdelar fick jag dock inte svar på under eftermiddagen. Hur Kraftsamling Rosengård bemästrar sina möten, hanns knappt gå igenom. Och i artikelförfattarnas exempel är det ofta Back Bone-organisationen som kommer med de exakta metoderna för samarbete. Det jag är intresserad av veta mer om är ett gäng HUR-frågor som jag tror att vi är helt redo att bita i:
- HUR ser ett möte ut där maktstrukturen hålls platt trots att aktörerna har så olika bakgrund och resurser?
- HUR ser en rättvis beslutsprocess ut (t.ex. är det ju en av aktörerna som framför allt håller i pengarna, väger ändå allas röst lika?)?
- HUR värderas effekterna av vårt samarbete?
- HUR garanteras att “rätt” aktörer är delaktiga?
Jag försöker själv svara på dessa frågor med hjälp av olika teorier som jag råkar ha i huvudet och som jag tror kan ta vid och ge praktiska svar på mina HUR-frågor. Kanske borde de inkorporeras i Collective Impact-metoden? Eller är de snarare motspelare till den?
De teorier som jag tänker på är följande (numrering visar vilken fråga de skulle kunna ge svar på):
- The Human Element
- Sociokrati (film) / (inspirationsartikel)
- SROI (wiki)
- The Logical Framework Approach (pdf, framtagen av SIDA)
Har ni egna teorier som skulle kunna adderas i listan? Kommentera gärna!
Lämna ett svar