För något decennium sedan introducerades begreppet triple helix (se ex Etzkowitz & Leydesdorff 2000; Etzkowitz et al 2007), vilket kom att få stor betydelse för synen på innovationssystem och de olika roller som aktörerna kunde anta. På sin tid kunde detta ses som en närmast ”disruptiv” tanke – inte minst eftersom liknelsen med helixen handlade om att relationerna var slingrande och sammanvävda snarare än linjära. Snart kom dock triple helix-konceptet att inordnas i tankefigurer som var mer separerade och konventionella – inte minst i förhållande till hur institutionella arrangemang upprättades: innovationerna blir då tänkta att genereras i vad som har kallats ”kunskapsinfrastrukturen” (med vilket vanligen menas universiteten), dessa innovationer utvecklas genom den ”stödjande strukturen” (innovationsbolag etc, vilka oftast finansieras av skattemedel) och slutligen kommersialiseras i ”produktionsstrukturen” (det privata näringslivet). Resultatet blir ekonomisk tillväxt, varpå alla blir lyckliga (något – men bara något – hårddraget).

Medan denna modell legat till grund för utvecklingen av vad som skulle kunna kallas det konventionella innovationssystemet – med fokus på produktifiering och kommersialisering – har det med tiden blivit allt tydligare att såväl dessa tankefigurer som institutionella arrangemang inte är relevanta när det gäller sociala innovationer. Visserligen kan självklart forskare kläcka fräcka idéer även i förhållande till social innovation, och det händer att innovationerna kan kommersialiseras av det privata näringslivet, men det kan knappast beskrivas som en typisk eller generellt giltig modell. Det är inte heller säkert att en social innovation skall implementeras i form av en ny, autonom, verksamhet – det kan lika bra handla om att förändra arbetssätt i exempelvis en kommunal förvaltning.

En första reaktion på triple helix-konceptet kom från olika håll i form av förslag om quadra eller quattro helix. Ahonen & Hämäläinen (2012), exempelvis, argumenterade för att triple helix behövde kompletteras med vad som skulle kunna beskrivas som en fjärde position, vilken skulle kunna intas av aktörer från tredje sektorns organisationer, brukare, medborgare eller andra, utifrån en open-innovation logik. Billing (2009) i sin text ”Öresund – social innovation zone” och Danilda, Lindberg & Torstensson (2009) utifrån WINNET-nätverket som empiriskt exempel, däremot, strukturerar en quattro helix-modell specifikt utifrån tanken om att civilsamhällets organisationer också har en legitim roll att spela i innovationssystemet.

Båda dessa ståndpunkter är relevanta, samtidigt som de också innebär begränsningar som är problematiska. Ett argument är att innovationer blivit ett centralt politiskt begrepp idag, inte minst utifrån den svåra ekonomiska krisen under senare år, vilket leder till att innovationssystemen närmast kan beskrivas som en form av governance-strukturer. Ahonen och Hämäläinens ”öppna position” kan ses som att man fortsatt upprätthåller och legitimerar grunden i ett system som visat sig vara ohållbart såväl ekonomiskt, ekologiskt som socialt. Billings och Danilda, Lindberg & Torstenssons modell kan ses som logisk utifrån den struktur som de nordiska välfärdsmodellerna är uppbyggda kring, där legitimitet är som starkt kopplat till organisering och organiseringsform. På så sätt kan man förstå quattro-helix modellen som en spegling av den svenska välfärdsmodellen och dess folkrörelserötter.

En central del i talet om social innovation är just en kritik mot ekonomiska, ekologiska och sociala strukturer (såsom organiseringen av välfärdstjänster) och en del av de normer som underbygger dessa, vilket leder till ett behov av att tänka (och skapa) nytt och annorlunda (se ex Moe et al 2009). En central värdering är samtidigt ett medborgarperspektiv där såväl rättigheter som solidariskt ansvarstagande står i fokus (Björk, Hansson & Lundborg 2014).

Carayannis & Campbell (2012) menar att det finns behov av ett ”sustainable development perspective that brings together innovation, entrepreneurship, and democracy”. Utifrån ett sådant ställningstagande är det möjligt att konceptualisera ett synsätt på sociala innovationer som skulle kunna beskrivas i termer av penta helix. Begreppet som sådant är inte helt nytt i innovationssammanhang – i en text från PWC (2005), exempelvis, skisserades en modell där quadra helix-modellen kompletterades med en roll som i sammanhanget tilldelades ”citizens or enthusiasts”, och byggde framförallt på vad som skulle kunna beskrivas som dels en kunskaps-/innovationslogik och dels en kommersiell logik: ”In order to create growth and strategic development”. Intressant är att denna modell hämtades från ”The Swedish city of Gavel” (sic – skall nog vara Gävle) och att i PWC-modellen är det ”City governement” som är i centrum. /…/

Fortsätt läsa, länk till hela artikeln av Fredrik Björk →