v 5 Inspiration: Gör ingenting!

De senaste veckorna har vi tittat på olika sätt att hitta struktur och mening i vardagen – genom Årskompassen, Zen to Done och utdrag ut boken “Ta din tid”. Alla tre verktyg siktar mot att minimera plotter i att göra-listan och strukturera upp vår tid, för att hitta plats åt det vi verkligen bryr oss om och det som verkligen känns meningsfullt. Vi följer upp, här i sista veckotemat under modulen Inre liv, med något som världen verkar längta mycket efter i vår samtid: att få stanna upp. Att få göra ingenting.

Till veckans tema har jag hämtat inspiration från omställningsfilosofen och författaren Charles Eisenstein. Vi kommer få titta på en kort video, läsa ett utdrag ur en av hans böcker, och avslutningsvis en vers ur det klassiska taoistiska verket Tao Te Ching – översatt av Eisenstein. Men vi börjar med en låt av det australienska bandet The Cat Empire:

Själv älskar jag (Lone) att göra ingeting. När jag tillåter mig själv att inte ha några planer, att inte göra något produktivt eller nyttigt, landar jag. Där sjunker lärdomarna från det som varit djupare in i mig. Och där, och bara när jag fått vara där en stund, och bara om jag fått vara där utan syfte att skapa något produktivt och nyttigt, får jag faktiskt de bästa insikterna – de där sällsynta livsinsikterna som kommer som gåvor från ingenstans.

Charles Eisenstein beskriver det väl i sin bok The More Beautiful World Our Hearts Know is Possible: “In between the old and the new is an empty space. It is a time when the lessons and learnings of the old story are integrated. /…/ Then, there is nothing, the pregnant emptiness from which all being arises” (s. 121).

The pregnant emptyness. Här sätter Eisenstein ord på något centralt. I ingentinget vilar livet och kraften som komma skall. För att det ska komma måste först ingentinget få finnas. I videon nedan (12 minuter) pratar Eisenstein om riskerna med att fastna i en loop av “påskyndat görande”. Om vi istället stannar upp, och gör ingenting, kan vi hitta andra drivkrafter bakom det vi gör än känslor av “måste” och “borde”? Kan vi agera utifrån lekfullhet och utforskande? Vad händer om vi väljer att göra det som får oss att känna oss levande?*

*I videon (och i det lilla citatet) refererar Eisenstein till två koncept han skriver mycket om i sina böcker: “The Old Story” och “The New Story”. Han menar att mänskligheten är i ett epokskifte, där vi har drivits av en gammal berättelse om vilka vi är som mänsklighet, vad vår roll är i världen, vad världen är för något osv, som vi nu måste överge för en ny. Det är på grund av vår blinda tro på den gamla berättelsen som vi nu står inför klimat- och ekologisk kollaps, menar han.

I boken, nämnd ovan, ges ett exempel från verkligheten, från när en organisation som jobbade med hållbar omställning i en stad i Portugal var på väg att krascha, och behövde stanna upp:

Because our habits of self-forcing are so deep-seated and often quite subtle, it might help to have a way to distinguish where your actions are coming from. Sometimes it is not clear to me if I have done something out of a direct, uncontrived desire to serve, or if the real motive was to show myself or others that I am good, to confirm my membership in an in-group, to avoid self-censure or the censure of others, or to fulfill duty as an ethical person. I find, though, that there is a lot more pleasure in the former. Because the desire to give is a primal expression of the life-force, actions taken in the gift bring a feeling of being fully alive. That’s the feeling to look for.

In case you think that this advice belongs in a self-help book only, let me share with you a story from my friend Filipa Pimentel, a leader in the Transition Town movement, who has applied this principle in an activist setting. She was involved in a Transition initiative in one of the most depressed regions of Portugal, itself mired in an economic depression with 25 percent unemployment. The group was suffering a lot of pressure, feeling burned out, thinking nothing they were doing was nearly enough, wanting to retreat inward in the face of the overwhelming enormity of the crisis and the need.

One day, she said, they had to admit that the group was collapsing. The main flame holders had a long discussion and after many hours came to the following consensus:

– They would look after each other, caring and protecting, and if one is not doing well, the others would surround this person;
– Their initiatives would have to come from a pure intention, generosity;
– They would continuously look into their personal development, supported by the group; and most importantly,
– That everything they do must come from pleasure, real desire, and their epiphanies. They decided not to engage in sacrifice, nor to prioritize action based on what someone says is most urgent.

This last principle was a response to a situation in which one of the core team was organizing an activity relating to swaps. Maybe it was just a drop in the bucket given the town’s huge unmet needs, but she was having fun and really stretching her comfort zone. Then some people in the network began criticizing the project. It was inefficient. It should be a secondhand market, not just trading, because the impact would be much bigger that way. Soon she was questioning, “Is this really going to make a difference?” and became discouraged and paralyzed. In their meeting, they realized, as Filipa puts it, “This town needs a world of things to happen, a gift exchange, a secondhand market, a farmers’ market-all these things need to exist. We can’t do it all. But just because we can’t do everything, doesn’t mean we shouldn’t do something.” So they choose now by what connects them, and whatgives them pleasure. She says, “This is the first criterion when we are looking to an enormous list of things that can be done, most probably most necessary. When somebody is showing signs of distress and tiredness in organizing a specific activity we always ask-do you connected with what you are doing? Does it make you happy or do you feel that you need to sacrifice for it? If this feels like ‘work,’ stop it!”

Doing only what makes them feel good, only what makes them feel connected, only what doesn’t feel like work… does that mean they get less done than when they were driven by urgency and seeking to be more efficient? No. They get more done. Filipa says, “The group is much more cohesive; there is freedom in expressing our feelings with out being on the spot or feeling that we are responsible for all the negative stuff. I feel that, in a way, with the people near me and myself, it is much easier to give ourselves to what we do without fear, with true joy and with a feeling of belonging. Somehow, I feel that the others around the group sense that and a lot of ‘situations’ are unblocked if the group does not flow, things tend to get stuck at one point. Since then, we do much more, in a much more positive way.

Wouldn’t you like to do much more, and in a more positive way? Dare you stop doing what feels like work? How much more effective will you be when you “give yourself to what you do with true joy and a feeling of belonging”?

Not that there is anything wrong with work. Work and play, work and and leisure… it is time to question these polarities.

Charles Eisenstein, The More Beautiful World Our Hearts Know is Possible (2013). North Atlantic Books. S. 136-138.

Avslutningsvis, en dikt:

Svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Hej!
    Detta är ju en härlig filosofi och så viktigt att bli påmind om, att stanna upp och inte pressa på. Jag har verkligen blivit utmanad i detta de senaste månaderna när mycket bara tagit stopp! Det är dags att gå över till att lyssna på hjärtat och inte bara ledas av hjärnans “to-do-lists”. Lek!