Bokanalys signerad en av deltagarna i Steg 2:
Tankar kring boken ”Det enda som räknas – Socialt entreprenörskap på riktigt”
Jag har en rad olika intryck och känslor av och inför Björn Söderbergs bok om socialt entreprenörskap. Min första känsla när jag läser de inledande kapitlen är dåligt samvete – dåligt samvete över att inte jag också lämnar mitt trygga liv i Sverige för att förändra för andra och dåligt samvete över att jag inte följer de drömmar jag har i alla lägen. Efter hand byts dock denna känsla ut mot att jag blir lite irriterad på Söderbergs naivitet speciellt gällande råden i kapitel fyra där Söderberg menar att brist på pengar då det gäller att starta företag inte spelar någon roll – starta utan pengar då! Det är hans råd till alla som tvekat på grund av detta.
Den historia som tecknas kring Söderbergs eget företag i Nepal är en riktigt solskens historia om den unga killen som beger sig hemifrån med sina besparingar och inte vet vad som väntar och som slutar med att Söderberg är ägare till ett framgångsrikt fair trade-företag i Nepal. Den naivitet och den nästintill för stora framgångsanda som präglar boken gör mig tveksam och visst, det är stort och fint att våga satsa på sina drömmar men nej – alla har inte den möjligheten. Alla är inte unga och kan ge sig ut i världen för att leva sin dröm. Söderberg får det att framstå som att det är så enkelt, och kanske är det det för vissa, men jag är trött på denna typ av framgångshistorier som berättas som om inte en enda motgång är negativ, att bristen på pengar endast är en lärdom osv. Jag efterfrågar en mer realistisk bok med fler ingångar om socialt entreprenörskap. Självklart är det kul att läsa om de som lyckats men jag skulle vilja se en bok med mer realism och mindre solsken.
En annan sida av saken som ger mig en bitter eftersmak är just att det är en västerländsk vit man som kommer till ett fattigt land för att ”rädda och hjälpa” människor. Söderberg blir till en hjälte i detta projekt och jag tycker att baksidan glöms bort. De problem som finns i att många människor i fattiga länder är beroende av just västerländska goda viljor som ska förbättra deras liv genom bistånd, olika projekt osv. Det är självklart en god gärning men denna sida av saken försvinner någonstans på vägen i den framgångssaga som beskrivs. Detta problematiseras i kapitlet ”En vit mans börda” men kommer lite sent in i boken, enligt min mening och ger inte den tyngd som jag anser att denna problematik behöver.
Jag ska dock vara rättvis. Det finns inte bara brister med boken, den är också oerhört intressant och de problem som skildras i starten av ett projekt som detta är givande att läsa om även om jag gärna sett en fördjupning kring dessa. Och kanske är det trots allt bra med en bok som berör på detta vis som lyfter fram de positiva sidorna av att våga kasta sig ini något nytt och att det faktiskt kan fungera. Det kan förmodligen vara ett effektivt drag att hos sin läsare skapa dåligt samvete för att detta i förlängningen faktiskt ska leda till förändring.
Lämna ett svar